Perception
Vi satt på pizzerian där de spelar klassisk musik. Inte som bakgrundsmusik utan som något de önskade min delaktighet i. Konstigt men ändå charmigt konstaterade jag när jag tog en klunk av vinet. Jag kände hur mina ögon glödde av entusiasm när jag försökte förmedla:
”Jo, men du vet. Det blev så tydligt att det är perceptionen, den subjektiva perceptionen allt utgår från, och som både är det som förenar oss alla men som också alienerar oss från varandra”.
Min entusiasm hoppade inte över till det sista av din pizza för du tog det lugnt när du skar en bit, koncentrerad på uppgiften innan du förde den till munnen. Du tittade lite frågande på mig och jag insåg att jag redan hade tappat både dig och mig själv.
”Det var så tydligt för mig och nu kan jag inte förmedla det”, sa jag medan frustrationen fick inlemmas i de klassiska tonerna där ovanför. Jag lämnade kvar mina tankar på tallriken som sedan blev väl avdiskad innan den fick vila tills nästa dag.
Någon vecka senare sitter jag och scrollar på nätet när mina ögon faller på ett citat av M. Aurelius: ”Men speak opinions not facts. Our eyes see perspective, not truth” , och jag inser att det var just detta jag menade bland klassiska toner och pizzasallad. Vi lever alla i vår egen bubbla av perception/illusion där orden betyder olika för oss även om vi stavar dem på samma sätt, för de väcker olika minnen och erfarenheter. Vi utgår från åsikter och de är färgade av erfarenheter. Vi säger:” Ja, jag förstår vad du menar”, men hur kan vi förstå när förståelsen kommer ur vår egen historia? Jag försöker numera låta bli en sådan ordkonstellation och tycker det är bättre att ställa frågor.
Så många nya infallsvinklar och kunskap vi kan få till oss om vi stannar upp och ställer frågor i stället för att snabbt nicka igenkännande innan nästa ton hittat sin plats.
Vad Aurelius menade med sanningen är en annan fråga. Om sanningen utgår från enbart fakta är kanske sanningen överreklamerad?