Någon dag innan Jul
Jag har just varit och handlat och sitter i min lilla Grå på väg hem. Kön av bilar ringlar sig fram. Bilar med människor som ska handla julklappar på köpcentret Nova här i Lund. Jag ser att köerna till och med går genom rondellerna, och människorna väntar tålmodigt. Varför det måste vara såhär varje jul vet jag inte, men traditionerna är kanske där för att aktivera igenkänningsfaktorn. Så som jag kommer ihåg hur det var när jag lämnade deklarationen i pappersform vid skattehuset. När bilar stod i liknande köer kalla februaridagar, och där det ibland var ett brassband som hjälpte till att hålla värmen inombords genom sin musik, och där någon ibland bjöd på varm blåbärssoppa av samma anledning. Jag var alltid ute i sista minuten. Tyckte om trängseln, den varma soppan och musiken. Men julruschens tradition av trängsel har jag aldrig uppskattat så jag ska bara hem, vilket är lättare sagt än gjort när rondellen är nödvändig för att komma vidare. Musiken från radion skvalar inne i bilen. Jag höjer volymen lite när en av Whitney Houstons låter spelas. Jag sjunger med i ”Greatest love of all”. När vi kommer till orden: ”No matter what they take from me they can’t take away my dignity” då tar jag i lite extra.
Dignity. Det samma som värdighet. Min vana trogen smakar jag på ordet. Värdighet. Visst vet jag vad det är, men ändå inte. Vet att ordet förbryllat mig även tidigare. Jag vet inte den sanna meningen så när jag kommer hem och har lämnar lämmeltåget av bilar bakom mig googlar jag ordet.
”Värdighet kan beskrivas som en känsla av självrespekt och integritet som främjas av att vara lyssnad på och sedd”.
Jag ler för mig själv och tänker att då är det kanske inte så konstigt att jag inte har någon större relation till det ordet för det är så gott som kärnan av definitionen av att ha varit utsatt för komplex PTSD som barn. Självrespekten och integriteten man behöver lägga åt sidan när det ofta är skarpt läge, och ovissheten och bristen på villkorslös kärlek inte är naturlig. Inte heller blir man ofta sedd och lyssnad på, och vad skulle någon lyssna på? Rädslan och paniken över ovissheten? Nej, det går inte att släppa fram den för då tippar snart den verkliga olyckan över en. Den man ändå kanske hjälpligt kan mota bort ett tag.
Som vuxen har jag ofta fått höra jag är stark; att jag vågar säga ifrån. Det handlar inte om styrka. Det är bara rädslan för att bli exkluderad som numera istället för att gömma sig gör sig hörd. Snubblande, fumlandes på okänd mark aktiveras snabbspåret till amygdala och försvaret kickar in. Så här några år senare efter hårt arbete med självreflektion och bearbetning ser jag vart adressaten bor och jag behöver inte gå några omvägar för att leta upp honom.
Med kaffet i handen där i min skrivarhörna nynnar jag åter på Whitneys låt och tänker på alla de barn som inför den här julen känner oro och rädsla, och som inte heller de kommer att känna sig hemma i ordet värdighet förrän de tagit tjuren vid hornen och börjat ta tag i det andra utsatt dem för. Saker som gör att ord förväxlas med innebörd och lämnar dem förvirrade. Alla dessa underbara barn som inte har möjligheten att ta sig ur sin egen situation, och som ser sig själv som motsatsen till definitionen ovan. Dessa barn som inte ens vet om ordet värdighet, och som också låter pannan rynkas lite i förvåning när de blir vuxna. Som viftar bort ordet så kraftigt så det hamnar i stormen ”Pias” kraft och slungas ut i okänd mark innan de ens hunnit få grepp om det.
Dessa underbara individer och barn som jag hoppas få möta någon som vågar gå in i stormen och hämta tillbaka ordet, och som kan packa in det i ett vackert paket som sedan överlämnas på julafton.
God Jul