Den rangliga stapeln
”Så är jag här igen,” tänker jag när jag tittar upp mot den stora stapeln av papper som stöttas av pelare. Mot den fjärde sidan står en lång stege lutad. Solen skiner och himlen är ljust blå. På ängen runt mig finns aklejor, maskrosor, tusenskönor och andra blommor jag inte kan namnen på. De namnlösa är dock inte desto mindre vackra i sin egenhet än de jag just namngivit. Grässtråna svajar lika majestätiskt som stapeln av papper som skymmer sikten mot skogsbrynet. Jag sätter mig ner och låter gräset kittla mina handflator när en fjäril hittar min hands ovansidan som viloplats. Den mjuka vinden leker med min hårtofs innan den bestämmer sig för att ta med den på en flygtur, så högt och långt det nu går i materians begränsningar. Fjärilen far vidare i sitt liv och gräset under mig har öppnat upp för sommarsöta dofter.
Jag lyfter blicken och kisar mot piedestalen av papper framför mig. I fickan har jag ännu en pappersbit att lägga överst i högen. Ska jag våga vingla mig upp för stegen utan säkerhet? Stapeln sträcker sig nästan lika högt som tallens topp en bit bort, konstaterar jag med ett mellantummenochpekfingret-ögonmått. Hur kunde den bli så hög funderar jag samtidigt som jag tar fram vattenflaskan och låter vätskan jag klunkar i mig bli till ett elixir av mod. Det spretar med pappersbitar lite här och där ur högen och instabiliteten blir en nyfödd rädsla av osäker säkerhet över utmaningen. Det är ett färgglatt torn jag har framför mig. Varje papper har en egen färg som följs av ett antal andra i samma färg. Regnbågens alla färger fast i dramatiskt kaos. Indelat och katalogiserat. Ordning och reda i kaoset, och just därför kan jag inte bara peta in mitt pappersark var som helst.
Jag sparkar av mig skorna. Slänger av mig jackan för att bli så lätt jag kan. Stoppar in lappen mellan byxlinningen och magen. Vill inte stapeln ska välta och frågar därför vinden om den vill ge mig lite motkraft så tyngden mot inte blir för stor. Jag tar tag i stegen med båda händer, med uppvänt huvud kisar jag mot målet högt däruppe och tar ett djupt andetag. Solen går i moln och jag tar mitt första steg.
Rött, gult gredelint, havsblått. Jag tar mig uppåt så fort min försiktighet tillåter mig med en evighet av nya färger blixtrande framför ögonen, för hur länge vinden vill vara på min sida vet jag inte. Jag ser halva meningar titta fram och ibland bara frågetecken. Ju högre upp jag kommer desto fler frågetecken. Den lilla fjärilen som förut gjorde mig sällskap återvänder från sin utflykt och sätter sig att vila på min ena axel. En illusion av trygghet lägger sig i magen när jag inbillar mig att fjärilen kommer att flyga iväg med mig om stapeln välter och alla papper blåser iväg med den stora motvinden från söder. Jag pinnar på uppför stegen med elixirets mod fortfarande skvalpandes i magen.
”Du får skynda dig”, säger vinden i en viskning, ”Jag orkar snart inte mer”.
Väl uppe redo att lägga ifrån mig pappret inser jag att det kommer att flyga bort i vinden som långsamt börja avta. Min nyfunna vän fjärilen som ser mitt dilemma mitt i rörelsen kallar på hjälp, och på några sekunder kommer en svärm med vackra fjärilar som landar på mitt papper högst upp på stapeln så det kan ligga kvar där uppe på tronen. Jag ler med hela ansiktet och låter orden få passera vidare med vinden till skogsbrynet så mitt ”tack” blir till glädje för duvan Enok i hans något trötta förvirring över tankar han inte vet vart de kommer ifrån. Jag håller ett stadigt tag i stegen med händerna och låter fötterna hänga fritt så jag kanar ner som en brandman på sin stege.
Jag klarade det. Ett inre lugn får äntligen tid att landa. Ännu en fråga som kommer att få sin egen färg när dagen åter gryr, och som kommer att följas av ännu fler följdfrågor i samma färg, men jag har lagt den ifrån mig. Frågorna som aldrig får svar skaver på framkomligheten i harmonin. Vad som händer med stapeln i kaos vet jag inte. Det är inte upp till mig mer. Min önskan och längtan ligger utanför vindens, solens och molnens krafter och jag kan bara släppa taget. Vänta. Bida min tid i ett förhoppningsvis stoiskt lugn i samråd med den Stora Förlåtande och Förstående Kärleken.