Utdrag från kommande ”Flickan med röd klänning”
……….”Det är lite kyligt och jag går in för att hitta en tjockare tröja och en pläd att ha över benen, för än är det för tidigt att gå in, resonerar jag. När jag letat färdigt och kommer belamrad med än det ena än det andra är det i sista sekunden innan jag sätter mig som jag ser katten som rullat ihop sig på min plats.
”Jamen hallåsan, vem är du, och vart kom du ifrån?”
Jag ser mig omkring som om jag skulle kunna luska ut vilket håll katten kommit ifrån eller om det kanske finns ännu en katt som gömmer sig under granarnas stora grenar, men jag ser inget.
”Du vet om att det är jag som ska sitta där så jag inte får urinvägsinfektion, va?”
Ett litet öga från pläden öppnas försiktigt och efter att ha identifierat mig stängs det igen. Jag sätter mig på huk och utforskar den politiska vilden som tagit min plats. Den har lång päls, färgen är spräcklig i beigea nyanser, precis som lammullspläden den ligger på. Den långa yviga svansen ligger som ett skydd runt den lilla kroppen. Öronen rör sig och jag förstår att den är fullt medveten om min närvaro även om den inte tycker sig behöva besvära sig med att ge sig tillkänna.
”Men du, om jag ger dig filten jag skulle ha på benen och lägger den på soffan bredvid mig så kan du ligga på den och jag kan få tillbaka min plats. Skulle det fungera för dig? Dessutom tror jag inte katter har så lätt för att få urinvägsinfektion”, säger jag med en glad och uppmuntrande nickning.
Katten lyfter på huvudet, skakar på det och ger mig en stor gäspning innan den åter lägger ner huvudet på den mjuka pläden och rättar till svansen. Det är inte lönt att bli irriterad. Jag har haft tillräckligt många katter för att veta att har de väl bestämt sig är det bästa man kan göra för att behålla husfriden är att låta dem vara, tills de vill något annat. Jag viker filten några extra gånger och sätter mig på den bredvid katten. Mina tankar går till det lilla Livet bredvid mig. Undrar vems den är? Jag har aldrig sett den här innan. Ska jag sätta upp en lapp i den lokala affären att jag hittat den här? Jag ser den har ett halsband så någon äger den säkert. Den får gärna ligga kvar bredvid mig. Kanske är det till och med lite småtrevligt. Den ser så fridfull ut där den smälter ihop med pläden och bara små lätta andetag och öronfladder förråder den.
”Du vet Katten, på vägen upp hit funderade jag en del över det där med att ha en önskan att förstå andra. Vet du vad jag pratar om?”
Katten visade inte på något sätt att den lyssnade på mig så jag fortsatte prata. Kanske med den, kanske med havet framför mig eller granarna bredvid. Eller så behövde jag bara lufta strupen efter att ha varit i ensamhet hela dagen. Många gånger har Du sagt till mig att du inte har något behov av att jag ska förstå Dig. Varje gång har jag känt en gnagande frustration över de orden. För mig har förståelsen alltid varit utgångspunkten för att kunna agera rätt. Om jag förstod Dig då gav det mig förutsättningar att ge det som var bäst för Dig, men du nekade mig det. I bilen upp medan jag svischade förbi Mjölby, eller var det kanske Norrköping så gick det upp för mig att Du fråntog mig det som varit mitt ledmotiv genom livet. När jag växte upp i min fosterfamilj var det svårt att förstå varför jag ibland var välkommen och ibland stod med resväskan i handen för att åter eventuellt bli bortlämnad. Barnet Birgitta förstod inte varför jag var på väg så jag letade inom mig. Lärde mig leta inom. Vad hade jag gjort fel som gjorde att jag behövde stå här i denna ovisshet? Var det för att jag inte varit tillräckligt följsam, för att jag varit sur, för att jag inte var tillräckligt duktig i skolan? Jag visste aldrig och ovissheten var tärande. Så jag blev uppmärksam. Vaksam. För att i ett senare förlopp kanske kunna förstå varför. Den uppmärksamma vaksamheten handlade om anpassning. Om jag anpassade mig kanske resväskan och hotet om att bli bortlämnad kunde få stanna som en tanke och aldrig bli verklighet. Så ju mer jag kunde förstå desto mer kunde jag anpassa mig.
Att inte förstå och i det känna en existentiell ovisshet aktiverar rädsla. Brenè Brown skriver i en av sina böcker om rädsla och påstår att den värsta typen av rädsla är den som utgår från social förnekelse. Att som barn ens behöva vara rädd för att bli bortlämnad när trygghet, lek och kärlek borde vara det enda utgår från social förnekelse. Hon skriver också att både social och fysisk smärta upplevs i samma del av hjärnan, och att potentiell utsatthet för social förnekelse styrs av rädsla.
Katten har tröttnat på mina ord, sträcker på sig och hoppar ner i gräset. När jag säger tack för sällskapet stannar den upp, vänder huvudet mot mig innan den sedan styr stegen mot granarnas majestätiska skydd.”…………………