Att bryta en ovana
Det är så lätt att berätta för andra hur de ska ta bort en ovana och ersätta den med en ny bra vana.
”Det tar bara tre veckor så är du hemma”, säger den positiva inspiratören med ett spontant leende. Efter någon sekund händer något med mungiporna som sakta dras neråt till ett horisontellt streck innan den uppochnervända nymånen gör entré och blicken i ögonen har mist sin stins.
Det är så lätt att uppmuntra andra i nya vägar. Det är ”bara” att låta det gå tre veckor med intensivt arbete och sedan är vi inne på ett nytt spår. Men det viktiga när man ska bryta en vana är kanske att inte reflektera över den utan bara agera, för om vi börjar reflektera då leder det till nya avstickare som i sin tur leder till rum som behöver synas, och där man lätt inser att det som finns i det rummet egentligen hör hemma i ett annat rum vi inte ens besökt tidigare. Och så rullar det på medan nymånen hinner gå sina varv.
Så är det för oss individer när vi ska bryta gammal för att påbörja nytt, och så är det för organisationer. Det som en gång var en vana har över tid blivit en ovana och ingen vet när transformationen skedde. Det lunkar liksom bara på. Någon har en åsikt i ett hörn av kafferummet som snabbt stannar upp i en suck när ingen ger kommentaren någon notis. Små prickar av funderingar över nödvändiga förändringar svävar runt i och utanför korridorerna, men de stannar inte kvar, för ingen fångar dem och bevarar dem.
Så är det med sjukvården idag, tycker jag. Det som en gång var en vana har idag blivit en ovana som inte fungerar. Och för att effektivisera skapas mellanchefer som mestadels skapar irritation för de som arbetar på det golv som blir allt mer nött, och trött. Allt detta har skett under en lång tid och då är det inte så lätt att se att vanan ändrat karaktär till något ickefungerande mer. När cheferna och de som styr sätter hörseln på ickepermeabelt läge då kvittar det hur många prickar som finns i omlopp. Den numera dåliga vanan förblir en vana för dem.
Så vad gör vi som halkar runt på golvet och letar nya utmaningar samtidigt som vi vårdar i ett överhettat klimat?